Min första häst
Vill bara börja med att säga att detta är ganska tungt, trots att det gått måånga år så är det fortfarande en minnesbild som har ett rätt så suddigt slut, ska försöka att återberätta det så sammanhängande som möjligt.
* A Lot Of Bucks*
Lik dom flesta 15åringar i min omgivning svävade jag omkring bland molnen och hade en konstant dröm, en dröm om att få en helt egen häst. En häst som bara var MIN!
Efter många år av tjat, tårar och övertalningsförsök hade jag sånär som gett upp hoppet, och insett att jag får nog trots allt vänta tills jag blivit vuxen nog att köpa en häst själv.
Men så en dag kom min storebror hem till mina föräldrar, berättade att vi skulle börja kolla på en häst åt mig och ni kan ju förstå hur stor lyckan var.
Vi åkte och provred ett sto i Sundsvall som inte var någonting vidare att hänga i julgranen så letandet fortsatte. Brorsan kom sen och sa att han hade hittat ett stall utanför Stockholm som hade flera fiiiina quartrar och paintar till salu, sagt och gjort vi packade våra väskor och åkte ner, bara han och jag.
Jag provred ett gäng med hästar, jättefina alla men ingen sån *WOW* upplevelse. Då säger Henrik som äger gården och hästarna att dom har en häst kvar, som dom egentligen inte ska sälja då det är familjens ögonsten men att hur mycket dom än vill så räcker tiden inte till, så vill jag får jag gärna provrida honom.
Jag var fast, efter en kortkort stund sa jag bara denhär hästen vill jag ha. Ingenting passade in i våra kriterier, han var ung, hingst och helt klar för dyr.. Vi gjorde inga affärer utan åkte hem igen, med Bucks i både mitt men också min brors tankar. Dagarna gick, jag åkte ner till Idre för att sommarjobba och Bucks var ständigt med mig i mina drömmar.
Totalt oväntat, som en blixt från en klarblå himmel ringde brorsan mig en lite halvmulen dag när jag låg och slöade framför tvn. Han ville ha min adress, vadnu för, vi kan ju mejla!
Nej han ville skicka kontraktet!
Tårarna sprutade och min lycka var räddad, älskadeälskade Bucks skulle äntligen bli min!
Dom sista veckorna gick minst sagt sakta, full av förväntan. När det sen var dags för mig att avsluta mitt jobb i Idre kom mamma, pappa och min dåvarande pojkvän och hämtade mig i Idre, för att åka vidare till Bucks.
Vi hade beställt transport med lastbil åt honom eftersom att det var nästan 100mil att åka, så vi åkte dit dagen innan och provade ut sadel och red honom en sista gång (bilden är från den dagen). Den lyckan jag kände då går inte med ord att beskriva, påvägen hem till moster igen stannade vi och köpte massor med saker åt honom, allt som kunde tänkas behövas när man fått sin första egna häst!
Kvällen gick, full av förväntan, morgonen efter skulle Bucks lastas för att åka hem, hem till mig.
Tillslut lyckades jag somna, men sov såklart oroligt, vid fyra tiden på morgonen blir jag väckt, det är mamma som gråter och säger att jag måste komma och sätta mig för någonting hemskt hade hännt.
Jag går ut i köket hos min moster, sätter mig ner och hon berättar. Bucks har blivit sparkad och står på strömsholms djursjukhus och dom vet inte om han klarar sig. Helt tom, alla ord fattades.
Kastar oss i bilen och åker, väl där så möts vi av en häst med ett enormt bandage, han har sån smärta att han skakar och svettas. Dom kan inte ge honom smärtlindring för risken att han då stödjer på benet och förvärrar skadan. Han rönkas, vi avbokar transport, ringer försäkringsbolag och mest av allt så gråter vi.
Han rönkas och skadan är allvarlig, hans boxdörr var stängd men gallerluckan öppen, så med största sannorlikhet så har han hoppat ut för att komma ut till det högbrunstiga stoet som var på rymmen. För boxen var stängd och hästen ute. Benet var sånär som krossad och det skulle medföra en enorm konvalicens. Ungefär 3månader i hängmatta på strömsholm och ytterligare 6månaders boxvila innan jag överhuvudtaget skulle kunna få upp honom hit. Och han skulle aldrig kunna gå som tävlingshäst, möjligtvis avel eller promenadridning.
Detdär var sista gången jag såg honom, vi gjorde vad vi kunde men på midsommarafton ringde dom, det gick inte att hålla honom smärtfri längre. Han hade så fruktansvärt ont och det fanns ingenting mer dom kunde göra.
Jag fattade mitt livs största och tyngsta beslut. Han skulle få somna!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att han har det så bra som bara tänkas kan där han är nu, jag tänker på honom varje dag fortfarande, tänder ett ljus brevid hans kort på kvällen och tänker på hur livet hade varit om du funnits kvar här hos mig, än idag.
Vila i frid älskade Bucks, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, ingen har någonsin gjort ett så stort intryck på mig!
* A Lot Of Bucks*
Lik dom flesta 15åringar i min omgivning svävade jag omkring bland molnen och hade en konstant dröm, en dröm om att få en helt egen häst. En häst som bara var MIN!
Efter många år av tjat, tårar och övertalningsförsök hade jag sånär som gett upp hoppet, och insett att jag får nog trots allt vänta tills jag blivit vuxen nog att köpa en häst själv.
Men så en dag kom min storebror hem till mina föräldrar, berättade att vi skulle börja kolla på en häst åt mig och ni kan ju förstå hur stor lyckan var.
Vi åkte och provred ett sto i Sundsvall som inte var någonting vidare att hänga i julgranen så letandet fortsatte. Brorsan kom sen och sa att han hade hittat ett stall utanför Stockholm som hade flera fiiiina quartrar och paintar till salu, sagt och gjort vi packade våra väskor och åkte ner, bara han och jag.
Jag provred ett gäng med hästar, jättefina alla men ingen sån *WOW* upplevelse. Då säger Henrik som äger gården och hästarna att dom har en häst kvar, som dom egentligen inte ska sälja då det är familjens ögonsten men att hur mycket dom än vill så räcker tiden inte till, så vill jag får jag gärna provrida honom.
Jag var fast, efter en kortkort stund sa jag bara denhär hästen vill jag ha. Ingenting passade in i våra kriterier, han var ung, hingst och helt klar för dyr.. Vi gjorde inga affärer utan åkte hem igen, med Bucks i både mitt men också min brors tankar. Dagarna gick, jag åkte ner till Idre för att sommarjobba och Bucks var ständigt med mig i mina drömmar.
Totalt oväntat, som en blixt från en klarblå himmel ringde brorsan mig en lite halvmulen dag när jag låg och slöade framför tvn. Han ville ha min adress, vadnu för, vi kan ju mejla!
Nej han ville skicka kontraktet!
Tårarna sprutade och min lycka var räddad, älskadeälskade Bucks skulle äntligen bli min!
Dom sista veckorna gick minst sagt sakta, full av förväntan. När det sen var dags för mig att avsluta mitt jobb i Idre kom mamma, pappa och min dåvarande pojkvän och hämtade mig i Idre, för att åka vidare till Bucks.
Vi hade beställt transport med lastbil åt honom eftersom att det var nästan 100mil att åka, så vi åkte dit dagen innan och provade ut sadel och red honom en sista gång (bilden är från den dagen). Den lyckan jag kände då går inte med ord att beskriva, påvägen hem till moster igen stannade vi och köpte massor med saker åt honom, allt som kunde tänkas behövas när man fått sin första egna häst!
Kvällen gick, full av förväntan, morgonen efter skulle Bucks lastas för att åka hem, hem till mig.
Tillslut lyckades jag somna, men sov såklart oroligt, vid fyra tiden på morgonen blir jag väckt, det är mamma som gråter och säger att jag måste komma och sätta mig för någonting hemskt hade hännt.
Jag går ut i köket hos min moster, sätter mig ner och hon berättar. Bucks har blivit sparkad och står på strömsholms djursjukhus och dom vet inte om han klarar sig. Helt tom, alla ord fattades.
Kastar oss i bilen och åker, väl där så möts vi av en häst med ett enormt bandage, han har sån smärta att han skakar och svettas. Dom kan inte ge honom smärtlindring för risken att han då stödjer på benet och förvärrar skadan. Han rönkas, vi avbokar transport, ringer försäkringsbolag och mest av allt så gråter vi.
Han rönkas och skadan är allvarlig, hans boxdörr var stängd men gallerluckan öppen, så med största sannorlikhet så har han hoppat ut för att komma ut till det högbrunstiga stoet som var på rymmen. För boxen var stängd och hästen ute. Benet var sånär som krossad och det skulle medföra en enorm konvalicens. Ungefär 3månader i hängmatta på strömsholm och ytterligare 6månaders boxvila innan jag överhuvudtaget skulle kunna få upp honom hit. Och han skulle aldrig kunna gå som tävlingshäst, möjligtvis avel eller promenadridning.
Detdär var sista gången jag såg honom, vi gjorde vad vi kunde men på midsommarafton ringde dom, det gick inte att hålla honom smärtfri längre. Han hade så fruktansvärt ont och det fanns ingenting mer dom kunde göra.
Jag fattade mitt livs största och tyngsta beslut. Han skulle få somna!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att han har det så bra som bara tänkas kan där han är nu, jag tänker på honom varje dag fortfarande, tänder ett ljus brevid hans kort på kvällen och tänker på hur livet hade varit om du funnits kvar här hos mig, än idag.
Vila i frid älskade Bucks, du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, ingen har någonsin gjort ett så stort intryck på mig!
Kommentarer
Trackback
