Min största rädsla
Jag vet egentligen inte vad min största rädsla är, inte när det gäller hästar i alla fall. Ibland önskar att jag vore rädd, lite lagomt sådär för att i alla fall ha en gnutta respekt.
Ibland kan jag tycka att jag är för oförsiktig, det är ju trots allt djur. Men rädd för dom, är jag absolut inte. Min största rädsla är väl i så fall att minsta ännu en vän, en livskamrat och hjälte. Det känns dock som att jag haft nog med otur, men rädlan att en olycka finns såklart alltid där.
Jag har alltid lite ångest över att glömma mobilen eller att missa ett samtal, tänk om det hänt min Sessa någonting. Jag trodde inte att jag kunde fästa mig vid en häst så hårt igen, efter allt som hänt så har jag lärt mig hur lätt dom verkligen kan tas i från en. Men Sessan har gett mig någonting speciellt, trots att hon ibland kan vara ett rent helvette och tårarna rinner och besvikelsen kokar så löser det sig alltid.
Hon har en speciell plats, och nu vill jag aldrig låta henne gå, jag vill verkligen att hon ska stanna kvar hos mig.
Så jag måste nog säga att största rädslan är att hon ska tas ifrån mig, på något sätt. Skada sig eller tvingas säljas till någon annan...
Huvva hemsk tanke båda två, men brevid min sida skall hon få vandra! 
*Min älskade underbara Sessa!*
Vad söt hon är :)
Och världens mysigaste täcke, Winnin älskar sin pyjamas ;)
